Fnösketickan (Lat: Fomes fomentarius), växer på döda björkstammar. Den är flerårig, gråaktig och hård. Före tändstickans tid användes den för att göra upp eld med. En kunskap som än idag kan vara bra att ha, tex för den friluftsintresserade.

Fnösketickan består av brunt fnöske, mycelkärna, hatthud och ganska mycket porer. Men det är bara fnöskedelen eller fruktkroppen som efter förädling går att använda. Om man sågar itu den, ser man hur fnösket skiljer sig från dess vedartade inre.

Så här tillverkar du fnöske:
Bryt bort fnösktickan från stammen den växer på . Ta en vass kniv och skär bort det hårda, ljusa skalet på ovansidan av svampen. Det är bara det ljusbruna läderaktiga lagret precis innanför som går att användas.  Skiva detta i så tunna skivor som möjligt och koka dem sedan i vatten och björkaska, sk pottaska – eller nu för tiden vatten och kaliumnitrat,

Skivorna blir hårda efter kokning. Banka ut dem en träklubba så blir de mjuka och påminner då om sämskskinn. Banka dem lövtunna.

Slå med hjälp av ett eldstål en gnista som fastnar på fnösket, som genast börjar glöda. Därefter är det lätt att få eld genom att hålla det glödande fnösket mot en rullad näverbit fylld med tunna näverflagor och blåsa.

Också bra att veta:

• Du har säkert hört uttrycket ”Det brinner som fnöske”. Men fnöske brinner faktiskt inte, däremot glöder det mycket bra och det är därför man använder det för att ”fånga upp” gnistorna när man till exempel slår eld med flinta och stål.

• En glödande fnösketicka håller myggen borta.

• Förväxla ej fnösketicka med den mjuka 1-åriga björktickan som användes som nåldyna, strigel och dekorationer.

• Av det skinnliknande materialet gjorde man förr också kläder. På Livrustkammaren i Stockholm finns en mössa och en rock, som båda är tillverkade av fnöske. De är från början av 1700-talet. Ända in på 1920-talet tillverkades kläder av fnöske i Mellaneuropa.

Ännu mer info om fnöske och fnösketickan hittar du på webbplatsen Slöjden i Skogen

Illustration: Eva Nordangård, hemslöjdskonsulent i Västernorrland
Foto: Kerstin Eriksson, hemslöjdskonsulent i Östergötland

2011