Nu förtiden skiljer vi oftast inte på fastlagsris och påskris. Från början piskade man varandra med ris, antingen på fettisdagen eller långfredagens morgon. Risningen skulle påminna om Jesu lidande och är en sed som förekom i Sverige sedan 1600-talet.

Påskrisen kunde vara smyckat eller helt utan pynt. De togs ofta in lite före påsk och sattes i vatten så att löven skulle hinna slå ut. I Stockholm och andra delar av östra Svealand förekom påskris som dekorationsris under 1800-talets senare del. Först under 1930-talet blev det vanligt i hela landet att dekorera påskrisen med färgade fjädervippor, kulörta pappersblommor och kycklingar av bomull.*

Så här i påsktider kan det vara kul att göra sitt eget pynt till riset. Och vad kan stå för mer hållbar utveckling är ullens vackra lockar. Köpta färgade plockade fjädrar är inte alltid så vänliga varken mot naturen eller djuren.

Använd naturfärgad ull eller om du vill ha en kulör på dem föreslår jag att du färgar dem med lökskal.

Färga med lök är enkelt: Använd de yttersta skalen, de torra som man plockar bort. De ger en vackert gulbrun färg. Koka dem tillsammans med vatten, ca ½ liter, i 15 minuter. Lägg i ullockarna och se till att färgbadet täcker dem. Låt sjuda i ytterligare 15 minuter. Ta upp och skölj i rent ljummet vatten. Torka lockarna, om det ska gå fort, i en handduk.

Klart för att pynta riset.
Text och bild: Birgitta Nygren, hemslöjdskonsulent på Gotland.
2011

*källa: Nordiska Museet